"En vanlig vinterkväll hemma i skogen... Eller... När en bit av evigheten plötsligt kom och omslöt mig på min väg"

 

 

 

Jag började gå på vår kvällspromenad tillsammans med hunden en sådan där vanlig vinterkväll i skogen där vi bor. 

Det hade snöat hela dagen ymnigt men nu hade det slutat och klarnat upp och månen och stjärnorna lyste upp den mörka vägen genom skogen. 

Snön var ganska djup efter snöfallet så vi fick pulsa oss fram, och jag tänkte att det nog bara blir en liten kort promenad ikväll innan vi skyndar oss hem och in i värmen igen. 

Men det var en sådan vacker kväll och Holly, vår hund verkade njuta av snön och kvällen lika mycket som jag, så vi fortsatte en bit till in i skogen.

Och så hamnade vi i ett sådant där ögonblick, när tid och rum liksom upphörde att existera. När tiden plötsligt kändes som att den stod still. Och det ända jag kände var en välbehaglig harmoni, som om allt runt omkring mig, där och då, gårdagen och framtiden, allt runt omkring mig smältes samman. En sådan stund när det var så obeskrivligt vackert att det kändes som att det inte kunde rymmas inom mig och det kändes som att allt bara var väl. 

Allt hängde ihop. Och allt var gott. 

Allt var tyst, utan knarret från mina egna skor i snön och hundens små tassar bredvid mig och våra egna andetag som blev till rök som försvann bort som glesnande dimmslöjor bakom oss ut i mörkret. 

Det var så friskt och klart i luften så det porlade i näsan och lungorna när jag andades in. Och det kändes bara magiskt... 

En stund som jag både ville njuta av och minnas, kunna spara på. Allt på samma gång. 

Som Perry Como sjöng: "Catch a falling star and put it in your pocket, never let it fade away…" (Klicka på texten för att lyssna på den)

 

Man vet aldrig när man kan behöva en stjärna eller två, eller en hel liten galax att plocka fram en gråmulen vardag. 

En liten gnutta magi. 

Något som lyser upp i mörkret. 

Ett varmt minne, en stund av lycka, eller en stund som denna ute i naturen en kall vinterkväll när minusgraderna bet mig lätt i kinderna. Medans händerna förblev varma inuti fårskinnsvantarna. 

När det kändes som att evigheten för en liten, liten stund landade och valde att nudda vid mitt hjärta och slå följe med mig. Som en tyst medföljare i snön och bara omsluta mig. Med de mörka granarna nu klädda i vita draperier som liksom sträckte sig upp mot stjärnhimlen. 

Som om de trots sina djupa rötter, eller just tack vare dem, ville visa vägen, ståtligt  uppåt, bortåt, inåt och hemåt. Till en annan värld, långt bortom den vi vanligen färdas i.

Och även om en del av stjärnorna på den här bilden är ditlagda av mig, så är allt vi känner inte alltid synligt med blotta ögat. 

I min värld, skulle jag nog säga att det är ganska lite som man visuellt ser jämfört med det vi vet, känner eller tänker. 

Våra inre världar är precis så djupa, vida och oändliga som bara vi själva sätter upp gränserna för dom att vara.

En känsla syns inte alltid. Och alla världar går inte att rita ut på kartan.

Det här var mitt, om än tafatta försök att försöka gestalta det. Synliggöra den för att kunna dela med mig av den här magiskt vackra vinterkvällen i skogen till någon annan. 

En vanlig vardagskväll, när det inte hände något särskilt alls. Det var en helt vanlig promenad. 

Och ändå, ändå fanns det inget vanligt över den överhuvudtaget. 

För där och då, stod vi över tid och rum och evigheten nuddade vid mitt hjärta. 

För en liten liten stund.